Det finns något fint i det mesta. Ibland måste man bara titta lite närmre för
att inse att taggar inte är allt med en ros och att väntetid inte är det enda
med kollektivtrafiken. (Ja, jag vet. Det lät ganska klyschigt..)
Jag har kanske inte varit den bästa förebilden på senaste,
men jag kan tänka mig att det är som de säger på AA-möten att
insikt är första steget till förbättring.

Nu vet jag i och för sig inte om man säger sådär på riktigt eller om det bara
är i amerikanska tramsfilmer på TV, men visst låter det catchy?

För drygt två år sedan satt jag på ett hotellrum i mitten av Sverige och
pratade med några nära vänner om att "våga". Att bara hoppa och inte
stå kvar på kanten och med rädsla titta ner på vad som kanske kan komma.

Kanske är jag inte den största förebilden man kan hitta inom ganska många
områden (hur gärna jag än vill tro det) och jag har långt ifrån den sundaste
livsstilen, men är det någon som har hoppat det senaste året så är det jag.
Vet inte riktigt om det bara har gynnat mig positivt - men om inte annat så
är jag tusen erfarenheter rikare.

Känner mig ganska till ro med mig själv just nu.
Igår var en annan femma. Och jag antar att det är så det måste funka
för att man ska kunna uppskatta på riktigt.

Stod igår på Systembolaget med oduschat hår och mjukiskläder.
Mådde knappast 'top noch' eller bäst i världen. Var stressad, hungrig och hade
sju andra fel. Killen i kassan var långsam och fumlig och tog fyra år för lång
tid på sig för att ge killen framför mig ett presentkort. Jag hade även mensat
ner mina byxor och kvinnan bakom hade en bebis som hela tiden förde någon
slags kontrollerad gråt. Själv kände jag att jag hade tappat kontrollen och ville
gråta själv.

Idag är en annan dag.
Först och främst har jag inte längre mens.
För det andra har jag hunnit duscha två gånger.

Så min poäng med hela det här jävla inlägget som ni tagit er tre och en halv
minut av era liv till att läsa var att om ni har en dålig dag - ta en dusch.

Herregud förlåt.

"..och om jag skriver någonting riktigt klyschigt nu så tror folk att jag är kär.
Det har jag läst."

Nytt år, nya möjligheter, säger folk.
Ny dag, nya möjligheter, säger jag.

Sitter i pyjamas framför min tv. Regnet smattrar på fönsterrutan lika dramatiskt
som i gamla skäckfilmer och jag planerar att faktiskt somna i soffan jag i nuläget
halvligger i. Eller halvsitter i.

Allt är lite halvt en dag som denna. För bara ett litet tag sedan firade jag och
en mängd underbara människor in tvåtusentolv. Efter att ha smält flera tusen
spänn i en dansk bar och haft vad som skulle kunna vara världens längsta
tågresa mellan Köpenhamn H - Malmö C, känner jag mig allt annat än som
världens helaste och piggaste person.

Har oavbrutet tittat på Sex and the City, Love Actually, Pretty Woman och
en mängd andra romantiska filmer. Bestämmer mig för att det är nog med
halvdana grejer. Tända ljus, mysiga middagar, oväntade besök utanför
dörren mitt i natten och två personer som är ömsesidigt förälskade utan
att behöva fejka en viss roll eller spela ett visst spel är ingenting som bara
hör hemma i filmer. Romantik är inte fjolligt. Människor är fjolliga.

Nog men halvdant. Nog med oavslutade meningar man själv måste gissa
slutet på. Nog med dåligt rostat bröd och dåligt bryggt kaffe.

Jag låter mesig och det är helt okej.
Ärlighet och romantik är ju det nya i år.
Kom ihåg var ni hörde det först.

Svenskar har ingen aning om hur man är romantisk längre.

Jag har alltid älskat att skriva.
När jag var sju år gjorde jag egna böcker som jag sedan tvingade på
mina mor- och farföräldrar att köpa av mig.

När jag var elva fick jag en bärbar dator av pappa. Min första dator.
Den kunde inte kopplas till internet och det enda den egentligen dög till
var att skriva på. Och då gick det inte ens att skriva Å, Ä, Ö.

Jag tror att jag använde den upp till att jag var kanske fjorton år.
Skrev meningslösa texter som jag sedan sparade på disketter.
(Ganska historiskt ändå. Jag vet inte när jag senast såg en diskett?)

Sedan kom Lunarstorm där man kunde uttrycka sig via sin presentation
och senare även via vad de kallade "blogg". Senare kom Bilddagboken,
Facebook och hela bloggsamhället började föröka sig som kaniner.

Jag blev medlem på Blogg.se i mitten av år 2007 och har sedan dess
utnyttjat den hemsidan konstant under mer eller mindre tankefulla perioder.
Jag ser tillbaks på en del texter jag skrev då. Vissa inlägg är jag mer stolt
över att representera än andra. Somliga har jag tagit bort helt.

Ibland har jag skrivit flera inlägg om dagen, ibland bara något inlägg i veckan.
När jag inte skrivit blogginlägg har jag skrivit privata texter som jag nog aldrig
kommer att dela med någon annan än min blyertpenna och mina kollegieblock.

Nu är det snart ett halvår sedan jag skrev något överhuvudtaget.
Jag har fortfarande lika mycket på hjärtat, men jag har kommit av mig.
Trots detta har jag ändå aldrig haft noll läsare.
Folk besöker min blogg konstant.

Vad jag ville säga var att jag håller på att hitta tillbaka.
Ha tålamod.

Det har hänt någonting med mig på sistone. Som person.
Jag vet inte exakt vad och jag kan bara gissa mig till varför.

Sitter just nu i ett rum som inte längre tillhör mig.
Det enda som fyller det här rummet är en dubbelsäng och ett
svårslaget eko som uppstår så fort man gör minsta lilla ljud ifrån sig.

Kanske beror denna jävligt grandiosa förändring av mig till stor del av
flytten. Kanske på grund av umgänge. Kanske på grund utav jobb.
Kanske är det tusen andra grejer som spelar in.
Jag vet inte.
Jag vet ingenting längre.

Jag har börjat se i syne trots att jag börjat se dåligt.
Jag har börjat tänka på döden trots att delar av mig tror att jag
kommer leva i all oändlighet.
Häromdagen började jag helt plötsligt gråta mitt i ett skrattanfall utan att
vara ledsen.

Har blivit minst sagt överkänslig på sistone.
Börjat tänka vad det ska bli av mig, trots att jag enligt de allra flesta bör
"ta det lugnt", eftersom att "min tid kommer", när det trots allt känns som
att min tid är nu - och inte sen.

Vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska vända mig för att få bukt
med allt jag nog egentligen behöver få utlopp för. Vet att jag egentligen inte
får någonting ut av att skriva ner allting här, mer än läsare som tror att jag
är mentalt störd. (Med all rätt.)

Det känns lite kämpigt just nu bara.
Det är mycket just nu.

Delar av mig vill bara lägga sig ner i dubbelsängen och aldrig mer gå upp.
Delar av mig vill lägga ner helt.

Vill känna att jag gör någonting av alla möjligheter jag egentligen har.
Vill ta vara på allting.

Jag är ingen sökare, men jag kan inte undgå känslan av att jag hela tiden
missar någonting. Jag vet inte vad. Jag vet fortfarande ingenting.
Och jag är fortfarande inte deprimerad (hur sorglig jag än må låta).

Jag vet bara inte vad det ska bli av mig.

Klockan är fyra på morgonen.
Hoppas att någon underbar familjemedlem köper frukostbullar imorgon.
Skulle vara fint som fan.

Det är mörkt ute. Jag upplever sällan mörkret numera.
När jag går på ett skift på jobb är det ljust och när jag slutar så har antingen
solen gått upp eller så är det fullmåne. Men nu är det verkligen beckmörkt.
Och det verkar blåsa som fan där ute.

Har nyss tömt ett halvt paket kalaspuffar och satt ifrån mig den tomma skålen
på golvet.

Snart bor jag inte här mer. Om två veckor flyttar jag härifrån.
Jag spenderar knappast övervägande av min tid här hemma och jag håller
ofta till någon annanstans, men detta rummet har varit mitt i många år nu
och allt här inne symboliserar en liten del av mig.

Rummet är svart och vitt. Jag har själv målat det så. Det var något jag
gav mig fan på att jag skulle ha gjort på mina lediga två dagar under en
sommar och de dagarna råkade vara den sommarens varmaste.

Mamma hjälpte till. Hon målade till och med två svarta rutor på väggen
med två kinestecken som hon själv hittat på vad de betyder.
Lycka och kärlek, säger hon.

Varje gång jag tänker på det börjar jag flina lite för mig själv.
Så jävla löjligt, egentligen.

Sen har vi mitt två meter långa skrivbord som mina föräldrar insisterade
på att jag skulle ha. "Skitsmidigt", sa dem och pekade på bordet som då var
brunaktigt. Men jag ville ha ett svart skrivbord till mina nymålade svartvita
väggar. Då spraymålade mamma hela bordet i svart och efter det kunde jag
inte säga nej.

Det har dock varit ganska användbart. Där står i skrivande stund hur mycket
sprit som helst på det bordet. Där står en stationär dator jag inte använt på
minst två år. Där står en liten tv med dvd och vhs som jag inte ens minns
när jag senast nyttjade. Mamma insisterar på att jag ska ha med mig det
bordet när jag flyttar. Jag kontrar med att färgen har lossnat på sina ställen.
"Det kan vi spraymåla över", svarar hon. "Det går fort."

Sen har vi min dörr. Min älskade dörr.
Den som så ofta spärrat ut omgivningen och gjort den här platsen till världens
bästa fristad. På insidan av dörren är där smockat med bilder och teckningar
på allt möjligt man kan komma på att sätta upp när man är tretton år.

Gerard Way sitter bland annat där. Sångaren i My Chemical Romance som
jag var så lycklig att se live med två vänner och en kille jag verkligen tyckte
om.

I övrigt är där en jävla massa teckningar jag gjort. Teckningar med budskap.
Budskap som bara skriker "tonårshormoner" långa vägar.

Skrattar lite för mig själv.



Om två veckor flyttar jag.
Om två veckor har jag packat ihop. Jag har slängt alla gamla teckningar
som blivit ersatta av några förstorade foton och ett IKEA matbord.

Snart ska jag ta farväl av detta stället.
Men inte ikväll.

Jag försöker hejda mig själv ibland. Alldeles för få gånger lyckas jag.
Känner samhörighet med så många människor utan att jag egentligen vet
varför. Kanske för att jag träffat så många olika varianter av personer.

Folk anar inte hur bra jag känner dem. Eller hur bra intution jag har.
Det är läskigt emellanåt hur jävla rätt jag har om allting egentligen.
Det enda som stoppar mig från att ha "jävligt rätt" hela tiden är nog
just att jag är jag.

Man vill ju tro det bästa om folk. Man tror att alla kunde varit världens
skönaste om de bara släppte till. Om de bara lossade lite på fasaden.

Och det känns så jävla trist på något vis. För om jag bara slutade leva
i min naiva jävla värld där jag tror att alla vill mig väl och istället började
lita LITE mer till min goda intution så skulle jag egentligen aldrig behöva
sitta där i skiten och känna mig dum och förlöjligad. Jag skulle aldrig
behöva bli besviken. Någonsin. Allting skulle redan vara uträknat av
goda instinkter.

Det känns trist att jag ibland vill hejda mig själv från att tro det bästa
om människor. Att bara vilja lita på känslan som ber mig springa för livet.
Känslan som ber mig att inte bry mig. Känslan som vill se till MITT bästa.

Nittionio av hundra gånger hejdar jag mig inte. Utgår från att någon
är en av de bästa människorna i världen till den motbevisar. Och när
jag sedan av logiskt tänkande, och inte bara av känslomässiga skäl,
kommit fram till att jag verkligen bör ta till flykten ger jag andra chanser.
Tredje chanser. Får mig själv att framstå som en idiot.

Försöker i min förödmjukelse att hejda mig. Igen.
Utan succé.
Fortsätter tro det bättre om folk.

Och det är kvällar som denna som jag kommer till insikt med att
jag inte kan sluta vara jag. Och jag bara accepterar läget.

Jag är jag. Totalt blåögd.
Tröstar mig själv med att det i alla fall är fint av mig.
Fint att försöka se det fina med folk.
Trots att de visar detta jävligt märkligt.

"Välkommen till verkligheten, Emily."
Usama Bin Laden dog idag.
MFF förlorade på hemmaplan med 2-0.
Och jag fortsätter att vara blåögd.

Tack för välkomnandet.
Det är kul att vara här.

Efter sexton timmar på jobb kändes det dags att bege sig hem.
Gick till min bil som stod parkerad mellan två överpråliga bilar.
Nypolerade, nylackerade och förmodligen även nyköpta och nytankade
också. Min lilla krockskadade Peugeot hade helt klart fått
mindervärdeskomplex av detta om den bara hade förstått bättre.

Själv bryr jag mig inte. Man gillar ju sin skrothög ändå.
Förmodligen av det enkla faktum att den just är ens egen.
Kan inte komma på någon vettigare anledning än det.
Egentligen skulle min bil skrotats för tolvtusen mil sedan.

Börjar köra hemåt. Högsta volym på stereon.
Ligger i 90 km/h på motorvägen utan någon förklarlig anledning.
När jag är nästan hemma ser jag en överkörd kanin på vägen.
Jag försöker väja men misslyckas och kör rakt över.
Jag kör in till kanten. Hoppar av bilen och kräks i
harmoni med fullmånen som av någon anledning var klarare
än någonsin inatt.

Fortsätter hem och parkerar sedan bilen på infarten.
Sitter kvar i bilen en lång stund i komplett tystnad.
Kanske sitter jag där i tio minuter. Kanske i en timme.



Livet är för kort för att bygga luftslott.
Och fyfan vilket onödigt inlägg.

Sitter i min hundraåttiosäng och äter nattmat.
Tunnbrödsrulle och Pucko. Näring åt själen.

Sparar som vanligt den sista biten av mitt tunnbröd, trivselbiten,
åt min hund. Inser att hundjäveln inte är här och äter sistan själv.
Känner mig dum. Tvingas att trösta mig själv med att det trots allt
är tanken som räknas.

Sitter och går igenom gamla texter jag skrivit om allt möjligt.
En del kör jag direkt ner i papperskorgen efter att ha läst igenom.
Vissa grejer är bara inte värt att spara. Det mesta kommer jag ihåg
ändå utan att behöva läsa det ur någon sentimental text.

Lättast kommer man ihåg negativa händelser har jag insett.
Jag kan inte svara på varför. Det bara är så. Och alla har sitt bagage.
Någonting i deras liv som inte är helt hundra procentigt enligt ideal.
Det spelar liksom inte någon roll hur mycket man gör för sin karma
eller hur mycket man förfinar det när man ska snacka om det.
Ingen är ändå perfekt.


Skit händer. Saker går fel. Då kan det kanske hjälpa att man påminner sig
om att ingen annan heller är helt perfekt.

Idag såg jag till exempel en Mercedes köra rätt in i en skylt.

Idag såg jag en tjej som hade trosorna ut-och-in.

Idag trampade jag i en pöl med hundpiss precis efter att ha tagit av mig skorna.


Om alla bara hade delat med sig av all sin operfektion mer så hade nog
många människor känt sig tusen gånger mer avslappnade.

Häromdagen så struntade jag till exempel i att kissa på jobb vilket ledde till
att jag halvvägs hem i bilen höll på att spräcka urinblåsan. Jag körde in till
kanten, satte på blinkers, slet ner byxorna och kissade som jag aldrig kissat
förut. Minst fem, sex minuter satt jag där.

Folk passerade mig med hundar. Moppekillar körde förbi och tutade.
Där satt jag med röven bar och kunde inte göra annat än att bara
fortsätta sitta just där till dess att jag var klar. Någon tant hann också
passera och gav mig blickar som sa: "Att du inte skäms!"

Skit händer. Allt blir inte alltid som det ska. 
Man kan tycka att det är skämmigt, man kan tycka att någonting man
gör blir misslyckat, man kan tycka att man kunde gjort något smidigare
och jag kan hålla på hur länge som helst.

Alla känner nog någon gång så.
Och det är fan helt okej.

Man är den man är.